Kanske lite inaktuellt då det mesta redan har sagts, men vill ändå skriva av mig lite angående den här krisen som nog ingen har kunnat undgå. Plus att vara bitter på media är min favoritsyssla.
Det är inte särskilt roligt att vara socialdemokrat idag. Det är frustrerande att veta att vi har en politik som kan vända Sverige från att vara ett land där marknaden prioriteras före människan, där arbetslösheten och hopplösheten ökar och där vi har ett trygghetssystem som urholkas mer och mer till att bli ett land där man tillåts bli sjuk eller arbetslös utan att bli dömd till ekonomisk undergång, där varje människa har samma möjlighet till att förverkliga sina drömmar oavsett bakgrund. Vi vet att vi kan investera oss ur den ekonomiska krisen genom att rusta upp järnvägen, satsa på bostäder och grön omställning samt utbildning. Det skapar jobb och stärker ekonomin och samhället. Vi har idéer för Sverige och för framtiden medan regeringen lite fantasilöst sänker krogmomsen efter påtryckningar från Centerpartiet och kallar sin passivitet för ansvarstagande.
Regeringens misslyckanden med sin politik är så pass tydliga att få har undgått det. Ändå får Reinfeldt fortsatt förtroende av väljarna i diverse undersökningar. Varför? Av det enkla skälet att det inte finns någon fungerande opposition vilket framförallt beror på att vi socialdemokrater inte har fått prata politik utan bara om kris. Kris kris kris. Ledarkris, förtroendekris. Kris. Media har inte tillåtit oss att nå ut med våra politiska idéer utan har sett till att allt som skrivits om Socialdemokraterna har handlat om krisen och Håkan Juholts tabbar och “skandaler”. Detta har till slut lett till det som var bland andra Jan Helins mål – Håkan Juholt har avgått. En SSU-kamrat till mig, Niklas Rhodin, skriver på sin blogg om bland annat medias roll i det hela och skildrar ungefär samma frustration som jag känner. Läs det!
Det är inget nytt för oss socialdemokrater att bli hårt utsatta och ofördelaktigt behandlade av media. Så var det redan på Olof Palmes tid, och “mosa Mona”-kampanjen är ett färskt och tydligt exempel. Det som dock är anmärkningsvärt med Juholt-drevet är att media angrep honom på ett så tydligt och indiskret sätt. Till och med borgerliga personer har sagt sig tycka att rapporteringen av Socialdemokratiernas kris nått överdrivna proportioner, kanske dock snarare för att de hellre vill läsa om vad Reinfeldt har för sig tillsammans med Angela Merkel än att de har något emot att media gör det svårt för oppositionen att prata politik. Men ändå. I fallet med Mona Sahlin var media mer strategiska och det var inte lika uppenbart vad media försökte göra. Bland annat såg de till att alltid publicera bilder på Mona där hon såg sur ut för att väljarna skulle uppfatta Mona Sahlin som sur och osympatisk utan att kunna sätta fingret på varför. Det är en skrämmande men intressant utveckling.
I ärlighetens namn bryr jag mig inte så mycket om vem som blir vår nästa partiledare. Jag gick inte med i SSU år 2006 för att jag tyckte att Göran Persson verkade hipp. Vi är ett stort parti och det är inte uteslutande partiledaren som avgör vilken politisk linje vi ska driva. Däremot är det viktigt att vem det än blir är en enande kraft som kan samla partiet. Och att vi övriga i partiet sluter upp bakom honom/henne och står upp för vår partiledare. Det får vara nog med att fälla krokben och kritisera enbart i syfte att stärka sin egen position som många högt uppsatta i partiet faktiskt har gjort. I Jämtlands läns partidistrikt har vi alltid haft en tradition av att alltid stötta våra partiledare från det att de vals av kongressen och tillträder till dess att de avgår. Jag hoppas att fler partidistrikt ser poängen i detta agerande och gör detsamma istället för att kräva partiledarens avgång så fort det krisar. Det är skillnad på att konstruktivt kritisera och att kritisera för kritiserandets skull. Det ena utvecklar partiet och det andra skadar det. Vi kan fortfarande vinna valet 2014 bara vi samlar ihop oss och får tillbaka folkrörelsetanken. Det är jag övertygad om.
/Moa
