Idag är det partiledardebatt i Sveriges Riksdag. Efter ungefär 10 minuter börjar jag känna den vanliga frustration som jag brukar känna när jag tänker på dagens politiska läge.
Fredrik Reinfeldt inleder med att säga att det går bra för Sverige med alliansledd regering. Ordning och reda i de offentliga finanserna, de har tagit ansvar och återigen ansvar inom x antal områden och fler personer har kommit “närmare jobb”. Han passar på att debattera lite mot Göran Persson angående förtidspensionerna innan alliansregeringen tog över med siffror som inte riktigt stämmer. Detta samt lite andra påstående som är inkorrekta så som att utanförskapet minskat med mera. Allt är frid och fröjd, men kanske inte helt perfekt. Han säger att regeringen tror på Sverige medan oppositionen använder sig av ett “högt tonläge” och “överdrifter” när de skildrar hur samhället har kommit att se ut under alliansregeringens styre.
Juholt begär replik och är ganska offensivt mot Reinfeldt, gör ett bra och lovande första inlägg om privatiseringarnas misslyckande och frågar Fredrik vart han och resten av regeringen fick mandatet till att sälja ut Sverige. Statsministern viftar bort frågan genom att tala om för Juholt att oppositionen har en förkärlek för att hålla ett högt tonläge, att de problem som Juholt beskriver är en karikatyr av samhällsutvecklingen som inte stämmer samt att oppositionen inte har en sammanhållen politik. Han förlöjligar Juholt och påpekar hans brist på trovärdighet. Han svarar inte alls på frågan.
Att Sveriges statsminister kan komma undan i en debatt med att förlöjliga sin motdebattör och ljuga om hur verkligheten ser ut utan att behöva försvara sin egen politik det minsta lilla genom sakliga argument skrämmer mig något oerhört. Dock är detta ett naturligt resultat av vad svensk media ägnat sig åt under den senaste tiden, det vill säga att spä på dåliga nyheter om framför allt Socialdemokraterna och blåsa upp drev mot Håkan Juholt samtidigt som regeringen gått i princip fri från granskning. Det gör Reinfeldts jobb ganska enkelt, trots att han är statsminister för ett land där arbetslösheten och sociala klyftor ökar mer och mer.
Håkan Juholts anförande var mycket bra och inspirerande rent retoriskt och ideologiskt. Han lyckades framföra den socialdemokratiska övertygelsen om att människor med en trygg välfärd och trygga arbetsvillkor vågar satsa gör Sverige starkt. Han talade om en stark mänsklig kraft som finns i Sverige men som inte tas till vara, om att vi måste satsa på utbildning, järnväg, bostäder för att rusta Sverige för framtiden. Även om det var retoriskt snyggt och ideologiskt övertygande var anförandet lite flummigt och fattigt på konkreta förslag, tyvärr. Vi behöver komma med klara besked, annars låter det som att vi får en “allt åt alla”-politik vilket Reinfeldt var snabb med att påpeka.
Vad som hände i resten av debatten följde jag inte så noga, blev så frustrerad över Reinfeldts osakliga debatteknik och Juholts flum. Det enda jag kan komma att tänka på just nu är att Gustav Fridolin lyckades charma mig lite genom att använda sig av en doctor House-metafor och att vara snygg att titta på.
Tack och hej. /Moa
