Haha det här med känslor alltså. Plötsligt handlar varenda låttext om den där personen, och dialekten som henom talar har gått från att betraktas som lite irriterande pga förstår den inte till att vara charmig och mysig. Det finns en trygghet i att det är så långt bort också. Då behöver man inte oroa sig alltför mycket över att det blir seriöst. Och om det mot all förmodan skulle bli det ändå så löser det sig väl då.
Kanske lite inaktuellt då det mesta redan har sagts, men vill ändå skriva av mig lite angående den här krisen som nog ingen har kunnat undgå. Plus att vara bitter på media är min favoritsyssla.
Det är inte särskilt roligt att vara socialdemokrat idag. Det är frustrerande att veta att vi har en politik som kan vända Sverige från att vara ett land där marknaden prioriteras före människan, där arbetslösheten och hopplösheten ökar och där vi har ett trygghetssystem som urholkas mer och mer till att bli ett land där man tillåts bli sjuk eller arbetslös utan att bli dömd till ekonomisk undergång, där varje människa har samma möjlighet till att förverkliga sina drömmar oavsett bakgrund. Vi vet att vi kan investera oss ur den ekonomiska krisen genom att rusta upp järnvägen, satsa på bostäder och grön omställning samt utbildning. Det skapar jobb och stärker ekonomin och samhället. Vi har idéer för Sverige och för framtiden medan regeringen lite fantasilöst sänker krogmomsen efter påtryckningar från Centerpartiet och kallar sin passivitet för ansvarstagande.
Regeringens misslyckanden med sin politik är så pass tydliga att få har undgått det. Ändå får Reinfeldt fortsatt förtroende av väljarna i diverse undersökningar. Varför? Av det enkla skälet att det inte finns någon fungerande opposition vilket framförallt beror på att vi socialdemokrater inte har fått prata politik utan bara om kris. Kris kris kris. Ledarkris, förtroendekris. Kris. Media har inte tillåtit oss att nå ut med våra politiska idéer utan har sett till att allt som skrivits om Socialdemokraterna har handlat om krisen och Håkan Juholts tabbar och ”skandaler”. Detta har till slut lett till det som var bland andra Jan Helins mål – Håkan Juholt har avgått. En SSU-kamrat till mig, Niklas Rhodin, skriver på sin blogg om bland annat medias roll i det hela och skildrar ungefär samma frustration som jag känner. Läs det!
Det är inget nytt för oss socialdemokrater att bli hårt utsatta och ofördelaktigt behandlade av media. Så var det redan på Olof Palmes tid, och ”mosa Mona”-kampanjen är ett färskt och tydligt exempel. Det som dock är anmärkningsvärt med Juholt-drevet är att media angrep honom på ett så tydligt och indiskret sätt. Till och med borgerliga personer har sagt sig tycka att rapporteringen av Socialdemokratiernas kris nått överdrivna proportioner, kanske dock snarare för att de hellre vill läsa om vad Reinfeldt har för sig tillsammans med Angela Merkel än att de har något emot att media gör det svårt för oppositionen att prata politik. Men ändå. I fallet med Mona Sahlin var media mer strategiska och det var inte lika uppenbart vad media försökte göra. Bland annat såg de till att alltid publicera bilder på Mona där hon såg sur ut för att väljarna skulle uppfatta Mona Sahlin som sur och osympatisk utan att kunna sätta fingret på varför. Det är en skrämmande men intressant utveckling.
I ärlighetens namn bryr jag mig inte så mycket om vem som blir vår nästa partiledare. Jag gick inte med i SSU år 2006 för att jag tyckte att Göran Persson verkade hipp. Vi är ett stort parti och det är inte uteslutande partiledaren som avgör vilken politisk linje vi ska driva. Däremot är det viktigt att vem det än blir är en enande kraft som kan samla partiet. Och att vi övriga i partiet sluter upp bakom honom/henne och står upp för vår partiledare. Det får vara nog med att fälla krokben och kritisera enbart i syfte att stärka sin egen position som många högt uppsatta i partiet faktiskt har gjort. I Jämtlands läns partidistrikt har vi alltid haft en tradition av att alltid stötta våra partiledare från det att de vals av kongressen och tillträder till dess att de avgår. Jag hoppas att fler partidistrikt ser poängen i detta agerande och gör detsamma istället för att kräva partiledarens avgång så fort det krisar. Det är skillnad på att konstruktivt kritisera och att kritisera för kritiserandets skull. Det ena utvecklar partiet och det andra skadar det. Vi kan fortfarande vinna valet 2014 bara vi samlar ihop oss och får tillbaka folkrörelsetanken. Det är jag övertygad om.
/Moa
Har under ett antal veckor gått runt med känslan av att livet är fantastiskt. En ganska skön känsla, har nog inte känt mig så lycklig sedan jag var 12. Anyway så har det gått över nu, som väntat. Men det var fint så länge det varade, och kanske hittar dit någon mer gång. Tills dess så ska jag dock tillbringa lite tid i mitt normala, lite smådystra tillstånd och försöka ta tag i livet.
Var ej alltför optimistisk ty ljuset i tunneln kan vara ett tåg. Och så vidare.
Mvh Moa
Utöver Fredrik Reinfeldts mantra under partiledardebatten om ”det höga tonläget” så fort han inte kände för att bemöta argument och försvara sin politik så drog han tydligen dessutom fram det gamla kommunistkortet mot Vänsterpartiet. Ännu ett smakprov på nivån på Reinfeldts argumentation idag.
Trevlig tittning! /Moa
Idag är det partiledardebatt i Sveriges Riksdag. Efter ungefär 10 minuter börjar jag känna den vanliga frustration som jag brukar känna när jag tänker på dagens politiska läge.
Fredrik Reinfeldt inleder med att säga att det går bra för Sverige med alliansledd regering. Ordning och reda i de offentliga finanserna, de har tagit ansvar och återigen ansvar inom x antal områden och fler personer har kommit ”närmare jobb”. Han passar på att debattera lite mot Göran Persson angående förtidspensionerna innan alliansregeringen tog över med siffror som inte riktigt stämmer. Detta samt lite andra påstående som är inkorrekta så som att utanförskapet minskat med mera. Allt är frid och fröjd, men kanske inte helt perfekt. Han säger att regeringen tror på Sverige medan oppositionen använder sig av ett ”högt tonläge” och ”överdrifter” när de skildrar hur samhället har kommit att se ut under alliansregeringens styre.
Juholt begär replik och är ganska offensivt mot Reinfeldt, gör ett bra och lovande första inlägg om privatiseringarnas misslyckande och frågar Fredrik vart han och resten av regeringen fick mandatet till att sälja ut Sverige. Statsministern viftar bort frågan genom att tala om för Juholt att oppositionen har en förkärlek för att hålla ett högt tonläge, att de problem som Juholt beskriver är en karikatyr av samhällsutvecklingen som inte stämmer samt att oppositionen inte har en sammanhållen politik. Han förlöjligar Juholt och påpekar hans brist på trovärdighet. Han svarar inte alls på frågan.
Att Sveriges statsminister kan komma undan i en debatt med att förlöjliga sin motdebattör och ljuga om hur verkligheten ser ut utan att behöva försvara sin egen politik det minsta lilla genom sakliga argument skrämmer mig något oerhört. Dock är detta ett naturligt resultat av vad svensk media ägnat sig åt under den senaste tiden, det vill säga att spä på dåliga nyheter om framför allt Socialdemokraterna och blåsa upp drev mot Håkan Juholt samtidigt som regeringen gått i princip fri från granskning. Det gör Reinfeldts jobb ganska enkelt, trots att han är statsminister för ett land där arbetslösheten och sociala klyftor ökar mer och mer.
Håkan Juholts anförande var mycket bra och inspirerande rent retoriskt och ideologiskt. Han lyckades framföra den socialdemokratiska övertygelsen om att människor med en trygg välfärd och trygga arbetsvillkor vågar satsa gör Sverige starkt. Han talade om en stark mänsklig kraft som finns i Sverige men som inte tas till vara, om att vi måste satsa på utbildning, järnväg, bostäder för att rusta Sverige för framtiden. Även om det var retoriskt snyggt och ideologiskt övertygande var anförandet lite flummigt och fattigt på konkreta förslag, tyvärr. Vi behöver komma med klara besked, annars låter det som att vi får en ”allt åt alla”-politik vilket Reinfeldt var snabb med att påpeka.
Vad som hände i resten av debatten följde jag inte så noga, blev så frustrerad över Reinfeldts osakliga debatteknik och Juholts flum. Det enda jag kan komma att tänka på just nu är att Gustav Fridolin lyckades charma mig lite genom att använda sig av en doctor House-metafor och att vara snygg att titta på.
Tack och hej. /Moa
EFTERLYSNING. Min impulskontroll har sedan ett halvt dygn varit saknad. Den sågs senast strax innan jag bestämde mig för att klippa håret själv istället för att gå till frisören. Den befinner sig med stor sannolikhet i min värdighets sällskap, så hittar ni den också vore det bra om även den kom tillbaka till sin ägare. Stor hittelön utlovas.
Lite som när Emil i Lönneberga och drängen Alfred brukar säga – ”Du och jag Alfred, det vet du.” – ”Du och jag Emil.” skulle jag vilja beskriva min och Hjalmar Brantings relation.
Så tighta är vi. Avundsjuk?
När mitt SSU-distrikt gav mig chansen att åka till Bommersvik på en av de väl omtalade nyårskurserna kände jag först en viss prestationsångest. ”Kommer jag att kunna ta till mig allt som jag kommer lära mig och återinvestera de nyvunna kunskaperna i verksamhet inom distriktet på ett tillräckligt bra sätt? Kommer jag kunna knyta kontakter och vårda och utveckla SSU Jämtlands relation till andra distrikt?” var tankar som snurrade runt i mitt huvud och som talade för att jag kanske inte borde åka. Men på distriktsstyrelsen lät det självklart att jag skulle åka, så då litade jag på deras omdöme helt enkelt. Och åkte. Och hade en av de bästa veckorna i mitt liv.
Jag har fått lyssna på min evige idol Bengt Göransson (som jag personligen betraktar som partiets Yoda), jag har fått diskutera feminism och härskartekniker, hur man bygger en folkrörelse, lärt mig om ledarskap, hållbar utveckling och mycket mycket mera. De nyvunna kunskaperna och det som jag lärt mig ska jag försöka utveckla i något framtida inlägg, här tänkte jag mest fokusera på det som hände mellan kurspassen och allt runtomkring.
Det är alltid häftigt att åka till Bommersvik. Det är häftigt pga den historia Bommersgården och byggnaderna runtomkring har, dels för att man vet att det varit så många SSU-are där och bildat sig innan. Att veta att min morfar varit där någon gång på 60-talet och att det var där mina föräldrar träffades. Det känns oerhört ärofyllt och speciellt på något vis.
Det första som hände när vi kom dit var att vi hamnade i våra KLU (kommun/klubbledarutbildning)-grupper och DLU (distriktsledarutbildning)-grupper. Vi hade härliga, peppande handledare som malde över oss med 100 olika namnlekar och lära känna-övningar. Först tyckte jag att det var lite drygt som den pessimist och skeptiker som jag ofta är. Men sedan efteråt inser man rätt snart att det var oerhört bra för gruppen att alla lärde känna varandra väl eftersom det blev en så otroligt härlig stämning i gruppen, och att man slapp det här att det blir små grupperingar och att vissa inte pratar med andra osv.
Ganska snart började rivalitet uppstå mellan oss och de andra KLU-grupperna. Vår grupp, KLU 99, blev snart kända som ”KLU inte riktigt hundra” medan KLU Celebration blev ”KLU Carema”. KLU A blev fortsatt kallade för KLU Alejandro, namnet som de själva valt. Å andra sidan ställde vi en natt 99 st koppar med vatten framför dörren till deras föreläsningssal som de fick ”roa” sig med att flytta undan för att ta sig in.
Vi åt VÄLDIGT mycket mat på Bommers, när vi hade paus mellan passen och inte åt ett riktigt mål mat så som lunch/middag utfodrades vi istället med fika och kaffe/te i mängder. Det hade varit intressant ifall jag hade vägt mig och kollat hur mycket jag gick upp i vikt under den veckan. Bara för skojs skull menar jag.
Vi hade revykväll där vi i grupperna drev med de andra grupperna, drog skämt så som ”Jytte-gott” och att Fredrik Reinfeldt lider av ansvars-tourettes och andra skämt som kanske inte var helt politiskt korrekt. Under veckan hann vi även med att sjunga kampsånger. Och att kidnappa en handledare för en annan KLU-grupp. Och vissa sysslade med saker som gav upphov till lappar i skvallerlådan.
Det här blev ett oerhört osammanhängande inlägg men det jag vill få fram är att jag hade det väldigt bra och att Bommersvik är en väldigt härlig och fin plats! Hejs.
Nu hakar jag på trenden och skriver ett sånt där inlägg som handlar om det gångna året. 2011 har varit ett väldigt bra reseår (har hunnit med Marocko, USA, Turkiet, Storbrittanien och Norge), nördår och ett år då det hänt allmänt stora saker i mitt liv.
Det inrikespolitiska året har varit en katastrof; fortsatta nedskärningar inom välfärden, företag så som Carema med mottot ”vinst före kvalité” har blivit en större del av välfärdens aktörer, klassklyftorna har ökat, arbetslösheten är fortfarande skyhög som försökt åtgärdas genom att låta människor delta i arbetsmarknadspolitska program som innebär att man får arbeta heltid 5 dagar i veckan för en ersättning på några tusen (även kallad Fas 3). Allt detta samtidigt som vi har haft en ickefungerande opposition. Ett annat lågvattenmärke inom svensk politik detta år var det stora drevet mot Håkan Juholt som närapå resulterade i att Aftonbladet avsatte honom. Ett demokratiskt problem som jag inte trodde kunde uppstå i ett land som Sverige. Det har varit ett år då det varit allmänt tungt att vara socialdemokrat.
Utrikes var det framför allt två stora händelser som gjorde intryck på mig. Den ena var den arabiska våren då människor i Nordafrika reste sig från förtryck och förnedring och störtade diktatorer som suttit vid makten i årtionden. En oerhört stor demokratisk seger för världen. Den andra var det oerhört vidriga, förskräckliga angreppet mot demokratin, arbetarrörelsen och AUF i Norge skedde den 22 Juli. Jag kommer aldrig glömma vart jag befann mig när jag fick veta det fruktansvärda. I det internetcafé-rum som fanns på vandrarhemmet i New York där jag och några kompisar bodde under vår USA-resa. Min mamma sms:ade mig vad som hade hänt. Facebook var spärrat från vandrarhemmets datorer så jag fick efter flera timmar till slut veta via sms-kontakt med ssu-are att mina kamrater som jag kommit i kontakt med i AUF i Trondheim klarat sig. Jag grät inte förrän några dagar senare då jag äntligen var hemma i Sverige och tillsammans med SSU-kamrater samlade ihop stöttande hälsningar till AUF i Sor-Trondelag.
Händelserna i Norge resulterade dessutom i att varenda SSU:are jag känner blev mer beslutsam i att kämpa för våra värderingar och i att krossa rasismen och de värderingar som drev Breivik till sin gärning. Jag blev oerhört tacksam över chansen att åka till Trondheim och hjälpa till i det norska valarbetet och ge AUF:arna stöd i deras kamp och jag är säker på att AUF:arna uppskattade att få känna att vi finns här för dem.
I mitt liv har det hänt några sådana där så kallade ”stora” grejer. Jag har fyllt 18 år, vilket innebär att jag äntligen fått ha en egen bankdosa och kan betala mina egna räkningar! Det innebär även att jag får gå på krogen, men det har jag oftast ingen lust till eftersom de brukar spela så hög musik där (Mvh Tant-Moa). Jag har även tagit studenten, vilket kan ha varit en av de roligaste dagarna i mitt liv. Det häftigaste som hände den dagen var då min dåvarande klasskompis Björn som missat avfärden med vårt flak kom från ingenstans och klättrade upp på det när det var i rörelse. Helt sjukt fantastiskt. Annars har jag tagit körkort, överlevt min fina vän Elins flytt till Skottland och fått allmänt bättre relation till människor jag tycker om. Existensiella kriser och dylikt har såklart även förekommit, men man kan ju inte vara glad jämt.
Vad gäller nördigheter verkar inte 2011 haft några gränser! I februari ägde wrockspelningen Lumos rum i Östersund med en av mina favoritartister Peeved som huvudakt. Sjukt fint var det, och så träffade jag min bff Ally. I augusti var det Quidditch-SM i Stockholm. Mitt lag, Nargles of the Nemesis, kom sist. Å andra sidan var vi snyggast. Där träffade man massa härliga människor, det var awesome. Ytterligare en wrock-spelning, Wrockeborg, ägde rum i Göteborg denna hösten vilket också var jättefantastiskt.
Det största nördeventet i år var dock utan tvekan Harry Potter-konferensen LeakyCon som ägde rum i Juli i Orlando i USA. Så himla fantastiskt. Jag bestämde mig redan 2009 att jag skulle dit, men det blev ännu bättre då det visade sig att flera fina vänner också skulle dit. Det var obeskrivligt bra. Jag fick TVÅ kramar av Neil Ciciriega (som är min evige crush), Wizarding world of Harry Potter var så sjukt cool även om allt inte var cannon (och lite fult att det var fejksnö på taken när det var 30 grader varmt), Team Starkid live. Att få se sista Harry Potter-filmen i en biograf och ha sällskap med 3000 andra nördar var helt GALET. Det var som en masspsykos, alla grät så mycket att det kändes som om vi var på en begravning snarare än en biovisning. Vi var tvungen att krama om varandra efteråt, så starka känslor. Feta wrockspelningar med the Whomping Willows, Moaning Myrtles, Tonks & the Aurors, Gred and Forge, Draco and the Malfoys, The Remus Lupins sista spelning, MC Kreacher och så klart Harry and the Potters spelning DÅ EVANNA LYNCH SPELADE BAS. Så galet. Nu blev det fult skrivet och osammanhängande, men det var seriöst några av de bästa, häftigaste dagarna i mitt liv.
Tack 2011 för ett oerhört händelserikt år (på gott och ont), jag har svårt att 2012 kommer kunna slå detta.
Jag trodde ju verkligen på Drapple, men nu är det banne mig Snapple som gäller.
